Tandfén på besök

I fredags kom yngsta barnet hem från skolan och hade tappat en tand. Det var som alltid en stor händelse, och förväntningarna om ett besök av tandfén låg i luften.
Jag kände mig lycklig över att barnbidraget hade kommit, eftersom det medförde att jag tandfén faktiskt kunde byta ut tanden i glaset mot en guldpeng på natten.
Oftast brukar barnen få vänta ganska länge innan det finns en tia att kunna lägga i glaset.

När äldsta barnet tappade sin första tand hade jag inte en enda krona. Barnet var förväntansfullt, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var verkligen helt förtvivlad över att inte kunna leva upp till barnets förväntningar på besök av tandfén.
Jag pratade med min mamma på telefon, och berättade om mitt dilemma. Hon ryckte ut som tandfé, och nästa dag kom ett brev till barnet med en 20-lapp i. Barnet blev jublande glad. Efter att ha tjoat av glädje över sin nyrikedom någon minut stannade barnet upp, tittade på mig och sa
- Mamma, du kan få pengen och handla för.
Det gjorde så ont att höra barnet säga så. Mitt lilla, älskade barn. Jag diskuterar naturligtvis inte min obefintliga ekonomi med barnen, men de vet naturligtvis att jag inte har några pengar. Ett av mina vanligaste svar till barnen är nog "Nej, jag har inte råd".
Det slutade med att jag och barnet delade solidariskt på 20-lappen. På så sätt kunde jag köpa mjöl och baka bröd, och barnet kunde lägga en guldpeng i sin spargris.

Det är inte bara yngsta barnet som har tappat en tand, förresten. För några dagar sedan lossnade en del av en av mina tänder. Snart har jag inte en enda hel tuggtand kvar. Men jag får väl vara glad så länge framtänderna sitter kvar. Så länge de gör det så syns det ju i alla fall inte hur illa ställt det är med tänderna.

Läs även andra bloggares åsikter om Fattigdom, Tandfén, Tänder,