Fattigdomens konsekvenser

Det är svårt att försöka beskriva vilka konsekvenser det har att leva helt utan pengar, men jag ska försöka.

För att jag och barnen ens ska kunna få mat i magen så tvingas jag att hela tiden låna pengar. Jag lånar av vänner, släktingar och barnens pappa. Det är naturligtvis väldigt jobbigt att hela tiden låna pengar, men jag har inget val. Min prioritet är att barnen ska få i sig mat och att kunna köpa kläder till dem (vilket uteslutande inhandlas i andrahandsaffärer). Mer pengar än så kan jag inte låna.

Mina barn kan inte delta i fritidsaktiviteter som kostar pengar, de kan inte följa med sina kompisar på aktiviteter som kostar pengar. Vi har aldrig varit på semester, och jag har aldrig kunnat köpa skolfoton på barnen. Jag har inte råd att ge mina barn veckopeng, och våra nöjen sträcker sig till att ta med en picknick-korg och gå ut i skogen (vilket i och för sig är mysigt, men nog vore det roligt att kunna göra något annat någon gång ibland). Med något enstaka undantag, så har jag aldrig haft råd att låta barnen ha födelsedagskalas för sina kompisar (jag vet att barnkalas inte behöver kosta mycket, men det är inte till någon hjälp när det inte finns några pengar alls). Det har lett till att barnen alltmer sällan blir bjudna på kalas hos sina kompisar (eftersom de inte blir bjudna tillbaka).
Fattigdomen gör barnen socialt avvikande.

För egen del försakar jag allt (vilket inte är någon börda, ställt mot att barnen får i sig mat och är välmående individer). Jag tvingas prioritera bort sådant som läkar- och tandläkarbesök. Vid sällsynta tillfällen unnar jag mig något klädesplagg från någon andrahandsaffär, men mest går jag klädd i kläder som jag har ärvt vid omgivningens garderobsrensningar. Jag har problem med en armbåge, som verkligen skulle behövas undersökas, och mina tänder är i ett bedrövligt skick (så gott som alla tuggtänder är trasiga, på så sätt att det har ramlat delar från dem, och jag kan inte använda dem).
Vi har inte råd att åka och hälsa på mina föräldrar, som bor i en stad ca 25 mil härifrån. Mina föräldrar är till åldern komna och sjuka, och har inte så lätt att ta sig hit heller. Jag räknade just ut att det är sex år sedan mina barn träffade sin mormor och morfar senast.

Några gånger per år händer det all min elförsörjning blir avstängd. Detta efter att ha bönat och bett kommunen om hjälp att betala, utan att lyckas. Jag tvingas då låna pengar i fullständig panik. Det har hänt att jag har tvingats låna pengar av människor jag knappt känner (t.ex. barnens pappas arbetskamrater) för att få igång elförsörjningen igen, vilket kräver att man sväljer mycket förödmjukelse. Det tar flera dygn att "landa" efter en att ha kämpat sig igenom den panik som det innebär att stå utan el.

En annan konsekvens av att vara fattig är att jag aldrig kan storhandla. När Konsum har billig köttfärs har jag inte råd att köpa ett par extra paket för att lägga i frysen.
Det är dyrt att vara fattig.

Det tar både tid och kraft att tvingas leva så här. Det är tid och kraft som jag mycket hellre skulle lägga på att ta mig ut på arbetsmarknaden istället.

 Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala kommun, Fattigdom