Myshelg med tandvärk

En långhelg med barnen går mot sitt slut. Det var studiedag i fredags, så barnen var hemma. Tyvärr kunde jag ju inte åka till Fyrishov med dem, som de så gärna ville. Men vi fick göra det bästa av situationen (som vi alltid gör).
Vi spelade sällskapsspel, tog en promenad i det ruggiga vädret, drack varm choklad och stekte pannkakor. Det hade kunnat vara värre.

Tyvärr har helgen överskuggats av tandvärk. Jag skrev för någon vecka sedan om att jag hade tappat delar av (ännu) en tand. De första dagarna hade jag inte ont direkt, men de senaste dygnen har inte varit roliga. Värktabletter hjälper mig att "bara" ha jätteont istället för att det är outhärdligt, men jag håller verkligen tummarna för att värken ska försvinna. Jag har levt på soppa den här helgen, och vill verkligen tugga på något.
Om det följer samma mönster som tidigare när det har lossnat delar från mina tänder, så borde värken och svullnaden försvinna om några dagar/någon vecka.

Läs även andra bloggares åsikter om Tandvärk, Fattigdom, Uppsala kommun,

Fattigdomens vardag

- Mamma, när kommer barnbidraget? 
- Det kom härom dagen. 
- Åh! Kan inte vi åka till Kupan och handla? Jag måste verkligen ha nya byxor!
Ja, jag vet mer än väl att barnet behöver nya byxor. Alla byxor i barnets garderob ser ut som att "katten har dött" (som man sa när jag var yngre). Men jag vet inte om pengarna räcker till att köpa nya begagnade kläder (jo, jag vet att pengarna inte räcker).

Tyvärr har ju kommunens tjänstemän (eller åtminstone en av dem - jag vill sannerligen inte svartmåla dem alla!) försett Försäkringskassan med osanna uppgifter, vilket ledde till att mina barn miste sitt underhållsstöd (åtminstone den delen som kom från Försäkringskassan, den delen som kommer från pappan får jag fortfarande). Som kuriosa kan jag berätta att jag dessutom anses vara återbetalningsskyldig för det underhållsstöd som tidigare utbetalats från Försäkringskassan - till följd av kommuntjänstemannens fabulerande!
Så vi har bara barnbidraget kvar att leva på. Resten av de pengar som krävs för vår överlevnad tvingas jag låna. Varje månad.

Först och främst måste månadens barnbidrag räcka till mat. Och att betala tillbaka ett "akutlån" jag tvingades ta för några dagar sedan.
Sedan är pengarna slut. Och det är en månad kvar tills nästa barnbidrag. Jag måste återigen börja låna pengar för att kunna servera barnen middag.
Så; Nej, jag och barnet kan rimligen inte åka till Kupan för att köpa "nya" byxor. Vi kan inte heller köpa nya gymnastikskor och gymnastikkläder, vilket skola "kräver".

Och jag kan inte gå till tandläkaren (trots att alla mina tuggtänder nu är odugliga) eller skaffa nya glasögon (trots att jag inte ser något med de jag har längre).
Men så länge mina barn går skadeslösa i detta så får jag vara nöjd. Det är den nivån jag har fått lägga mig på. Jag har tvingats anpassa mig.

Jag har inte något bostadsbidrag, och kan heller inte ansöka om det.
Jag blev nämligen av med mitt bostadsbidrag efter kommunens osanna uppgifter till Försäkringskassan.
För att ansöka om bostadsbidrag skulle det krävas att jag lämnade falska uppgifter (att jag skulle leva tillsammans med barnens pappa - som kommunen påstår, och vilket jag inte gör - och det kommer aldrig hända!)
Man undertecknar ju för tusan "på heder och samvete"!

Läs även andra bloggares åsikter om Fattigdom, Uppsala kommun, Försäkringskassan

Tandfén på besök

I fredags kom yngsta barnet hem från skolan och hade tappat en tand. Det var som alltid en stor händelse, och förväntningarna om ett besök av tandfén låg i luften.
Jag kände mig lycklig över att barnbidraget hade kommit, eftersom det medförde att jag tandfén faktiskt kunde byta ut tanden i glaset mot en guldpeng på natten.
Oftast brukar barnen få vänta ganska länge innan det finns en tia att kunna lägga i glaset.

När äldsta barnet tappade sin första tand hade jag inte en enda krona. Barnet var förväntansfullt, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var verkligen helt förtvivlad över att inte kunna leva upp till barnets förväntningar på besök av tandfén.
Jag pratade med min mamma på telefon, och berättade om mitt dilemma. Hon ryckte ut som tandfé, och nästa dag kom ett brev till barnet med en 20-lapp i. Barnet blev jublande glad. Efter att ha tjoat av glädje över sin nyrikedom någon minut stannade barnet upp, tittade på mig och sa
- Mamma, du kan få pengen och handla för.
Det gjorde så ont att höra barnet säga så. Mitt lilla, älskade barn. Jag diskuterar naturligtvis inte min obefintliga ekonomi med barnen, men de vet naturligtvis att jag inte har några pengar. Ett av mina vanligaste svar till barnen är nog "Nej, jag har inte råd".
Det slutade med att jag och barnet delade solidariskt på 20-lappen. På så sätt kunde jag köpa mjöl och baka bröd, och barnet kunde lägga en guldpeng i sin spargris.

Det är inte bara yngsta barnet som har tappat en tand, förresten. För några dagar sedan lossnade en del av en av mina tänder. Snart har jag inte en enda hel tuggtand kvar. Men jag får väl vara glad så länge framtänderna sitter kvar. Så länge de gör det så syns det ju i alla fall inte hur illa ställt det är med tänderna.

Läs även andra bloggares åsikter om Fattigdom, Tandfén, Tänder,

Trist

Jag har inte kollat idag, men av de läsarkommentarer som fanns i samband med gårdagens artikel, så fanns det en del som befarade att mina barn skulle fara illa.

Artikeln innehåller ju absolut inte hela sanningen (det vore omöjligt att få plats med i en liten artikel), och dessutom har tjänstemännens sanningsfrånvända uttalanden getts oförtjänt stort utrymme. Några kommentarer skrevs i andan "Stackars barn. Omhänderta dem och släng ut kvinnan". 

Jag kan inte garantera att ens jag skulle ha förmått att inte att reagera utifrån fördomar och förutfattade meningar om jag hade läst denna artikel om någon annan. Därför skrev jag en kommentar under artikeln, så att oroliga läsare skulle kunna lugnas med att mina barn är harmoniska och får en god omvårdnad. Men tyvärr ville inte UNT ta in den. Det var ingen kontroversiell kommentar på något sätt, och jag argumenterade inte i sakfrågan. Det enda jag skrev var 

"Den som ev. vill ha en mer fullständig bild av situationen än vad som ryms i denna artikel kan få det på uppsalamamman1.blogspot.se"  

Men det var tydligen för magstarkt för UNT.
Det känns väldigt tråkigt, och ger mig signaler om att man inte är intresserade av att belysa hur situationen faktiskt ser ut.

Samtidigt fanns det kommentarer som var nyanserade, och en av dem fick mig nästan att gråta. Den var skriven av signaturen "Nyph". Jag har ingen aning om vem som ligger bakom den signaturen, men det måste rimligen vara någon av de som finns i min närhet, eller någon inom kommunen.
(Jodå, det finns faktiskt människor inom kommunen som "står på min sida", men de anser sig tyvärr inte kunna stå upp för mig offentligt. Antagligen av rädsla för hur det skulle påverka deras egen position, och en del av mig kan förstå det, även om jag inte är överförtjust i feghet.)

Kommentaren som "Nyph" hade skrivit löd
Tänk om mamman är en bra mamma som engagerar sig i barnen. Är aktiv i skolan och använder de få slantar hon lyckas skrapa ihop till kläder och mat till barnen? Tänk om det faktiskt skulle vara så att mamman försökt söka hjälp, men att hennes ansöknigar inte tagits emot för att hon inte varit tillräckligt inställsam mot handläggaren hos soc? Det är lätt att döma när man inte har alla fakta, men alldeles oavsett så mår väl knappast ett barn bra av att förlora sin bostad ELLER sin mamma!? 

Med tanke på UNTs censur av min kommentar, så vill jag återigen be om hjälp med att sprida bloggen.


Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala kommun, UNT, Censur

UNT

(Uppdaterad, se längst ned)

Idag har UNT en artikel om min situation.
Att kommunens tjänstemän (de som uttalar sig i artikeln känner jag inte ens igen till namnet) "glider på sanningen" (för att uttrycka mig milt) i frågor där ord står mot ord förvånar mig inte. Däremot förvånar det mig att de vågar ljuga om uppgifter som faktiskt går att kontrollera. Men jag får väl beteckna det som "bra" att dessa lögner finns på pränt i tidningen, för då kan de inte gärna förneka sina lögner.

I artikeln påstår man från kommunen att man skulle gå in och betala mina elräkningar för att elförsörjningen inte ska bli avstängd.
Det stämmer inte.
Så sent som den 4 sept. blev elförsörjningen avstängd, och den sattes inte igång igen förrän jag hade lyckats låna ihop pengar till den. Det är väldigt magstarkt av kommunens tjänstemän att påstå något annat, men tack och lov så är det ju ganska lättbevisat vem som talar sanning om det.

Från kommunen påstår man även att de skulle ha sökt mig gång på gång utan att få kontakt. Sanningen är att de senaste 1½ åren har varit fyllda med ett flertal möten.

Att kommunens tjänstemän dessutom har mage att offentligt uttala i tidningen att man sätter barnperspektivet åt sidan, det är oerhört magstarkt (men även det är väl "bra" att det finns på pränt). Då måste man ju säga att tjänstemännen fullständigt har missförstått sitt uppdrag.

Uppdatering: Jag har förstått att det har uppstått frågetecken runt hur hyresskulden har kunnat uppstå. Jag ska göra mitt bästa för att förklara, och gör det schematiskt;

1. Så här borde det rimligen se ut, och det gjorde det till en början. 

2. Sedan bestämde man från kommunen att det skulle se ut så här.

Det hade jag väl ingenting emot. Det viktiga var att hyran blev betald och att jag och barnen fick mat i magarna. Då kunde jag ju ägna min tid åt att ta mig ut på arbetsmarknaden.

3. Ganska snart blev det problem med överföringarna från kommunens biståndsenhet till bostadsenheten. Samtidigt slutade man betala ut bistånd till mig och barnen.

Det har alltså uppstått en hyresskuld mellan mig och Bostadsenheten. Inte till följd av att jag skulle ha brustit i mina betalningar. Jag har ingen inkomst, och är hänvisad till att söka ekonomiskt bistånd (vilket jag inte finner särskilt roligt). Biståndsenheten beslutade över mitt huvud att de skulle göra hyresinbetalningarna - men gjorde det inte. Där uppstod hyresskulden. 
Att jag tvingas låna varenda krona till mat mm, det verkar inte vara något problem för kommunen.

Istället för att kunna koncentrera mig på att ta mig ut på arbetsmarknaden tvingas jag att ständigt jaga runt för att låna pengar så att barnen kan få mat i magarna och kläder på kroppen.


Avslutningsvis kan jag berätta att den hyra man tvingas betala när man bor i en lägenhet som innehas av kommunen är tusentals kronor högre än lägenhetens faktiska hyra. Kommunen gör alltså en hyfsad vinst på sina utsatta invånare.
Ja, det var bara lite kuriosa i sammanhanget.


Läs även andra bloggares åsikter om Fattigdom, Uppsala kommun

Mer resurser till utsatta barn

Befintliga resurser räcker inte för att hjälpa utsatta barn, så regeringen har beslutat att skjuta till 200 miljoner kronor för att stärka dessa insatser.
Bra!
Inte ett enda barn får bli åsidosatt eller utan hjälp till följd av resursbrist.

Inom Uppsala kommun tycks problemet vara det omvända. Här har man tydligen för stora resurser/ för få utsatta barn.
Detta löser kommunen genom att planera att traumatisera välmående barn. (Att de är harmoniska och välmående är inte enbart min subjektiva uppfattning, utan har även konstaterats gång på gång av kommunen. Jag har t.o.m. fått "beröm" för min goda omvårdnad av barnen, och hur välartade de är.)

Om nu Uppsala kommun har ett sådant överskott på pengar, så borde de väl snarare lägga dem på barn/familjer som faktiskt behöver det. Jag känner själv till en handfull barn som skulle behöva stöd i varierande omfattning. Men där lyser kommunen med sin frånvaro.
Och om man anser att det inte finns ett enda behövade barn i kommunen, så borde man väl lägga pengarna på annat som kommer barn tillgodo, istället för att aktivt skada välmående barn.
Eller tänker jag fel?

Förtydligande: Jag skriver "Uppsala kommun" men jag tror inte för en sekund att kommunen som myndighet anser att det ska gå till som det gör i detta specifika fall. De politiska beslutsfattarna är nog snarare fullständigt ovetande om det som håller på att hända.
Det här handlar om något som gick snett hos en tjänsteman från början, och sedan har det spridit sig som ringar på vattnet. Den kollegiala lojaliteten är så huggen i sten att man är beredda att hellre skada barn än rätta till det som har blivit fel.

Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala kommun, Utsatta barn, Socialtjänsten

Vad betyder "semester"?

- Mamma, vad betyder semester? frågade äldsta barnet efter att ha varit på upprop i första klass.
Efter att ha ropat upp barnen hade fröken nämligen gått laget runt, och låtit barnen berätta vad de hade gjort på semestern. Klasskamraterna hade pratat om andra länder och något som hette Gröna Lund och Liseberg.
Mitt barn satt med skamset nedslagen blick, och förstod inte diskussionen. Vad betydde semester?

Sedan dess har jag varit med vid ett antal upprop, och alltid har det varit samma sak. Vid senaste uppropet med yngsta barnet berättades det om diverse olika semesteräventyr, och jag såg hur mitt barn krympte mer och mer i sin bänk. När turen kom till mitt barn skulle denne inte ha något att berätta, trots att denne mycket väl visste vad semester betyder. Och den vetskapen gjorde att skamens rodnad blossade än mer på barnets kinder.
Jag smög fram och viskade i barnets öra;
- Du kan ju berätta att vi firade midsommar på Fyrishov (de har gratis inträde då). Barnet rätade på ryggen och berättade sedan entusiastiskt om hur vi var med och klädde midsommarstången, dansade och badade. Det imponerade knappast på någon, men det räddade ansiktet på mitt barn (åtminstone i dess egna ögon) att ha något att berätta.
Att fira midsommar var inte det enda vi gjorde i somras. Det blev några turer till Lyssnaängsbadet också. Och så blev det några skogsutflykter med picknick-korgen.

Jag missunnar verkligen inte andra att ha möjlighet att aktivera sig på semestern, och jag menar inte att jag och mina barn måste åka utomlands. Jag vill bara berätta om hur vårt liv ser ut.

Läs även andra bloggares åsikter om Semester, Sommarlov, Fattigdom, Uppsala, Uppsala kommun

Dagsrapport, lördagen den 15:e september

- Mamma, kan vi åka till Leos lekland? frågar ena barnet.
- Nej, det kan vi inte, svarar jag.
- Varför? frågar barnet.
- Jag har inte råd, svarar jag.
- Så där svarar du ju alltid, t.o.m. när det gäller mat. Du har aldrig råd att köpa pizza, och du säger att det är dyrt att äta tacos, konstaterar barnet besviket.

Ja, så är det.
Att köpa pizza (eller ingredienser till tacos) motsvarar i kostnad flera dagars matbudget för mig. (Jo, jag vet att man kan baka pizza hemma, och det gör vi ibland, men jag förstår barnen när de klagar över att det inte är samma sak som pizzeria-pizza).

Att åka till Leos lekland med två barn skulle kosta
Bussresa dit: (25:- + 15:- + 15:-) 55:-
Inträde (2 x 120:-) 240:-
Bussresa hem: (25:- + 15:- + 15:-) 55:-
= 350:-
Antagligen skulle barnen vilja dricka lite saft mitt i allt lekande (och jag skulle argumentera kraftigt för att de kanske skulle kunna nöja sig med vatten), och då gissar jag att vi får lägga på ytterligare 30:- (jag avstår från att ta en kopp kaffe, så den kostnaden behöver vi inte räkna med).
Så nej, vi kan inte åka till Leos lekland.

I min plånbok ligger nu en lånad hundralapp. Varken mer eller mindre. Det är fem dagar kvar innan barnbidraget kommer. Ena barnet är bjuden på kalas imorgon, och vi måste köpa en present.
Jag föreslår att vi kanske kan köpa en liten godispåse som present, allt med tanke på att hålla kostnaden nere. Jag ser besvikelsen i barnets ögon. Jag vet, precis som barnet, att övriga gäster kommer att komma med presenter som kostar mellan 100-200:-. Och jo, jag vet att man inte måste ha med sig någon present över huvud taget. Men mina barn är redan ganska "socialt avvikande" till följd av vår fattigdom. Frågan är väl vilket alternativ som är minst illa; En godispåse som present eller ingen present alls?

Tillägg ett par timmar senare: Nu har vi handlat en present. Det blev ett plastigt fotoalbum från ICAs tiokronorshylla. Barnet tyckte inte att det var någon bra present, men insåg samtidigt att det här var den enda present som kunde komma ifråga.
Barnets skam över att behöva lämna fram den här presenten värker i mig.


Läs även andra bloggares åsikter om Fattigdom, Leos lekland, Kalas, Uppsala kommun

Tjänstemännens geniala förslag på lösning

I våras var jag på ett möte med kommunens tjänstemän. Barnens pappa, som jag inte har haft något förhållande med på flera år, var "tvingad" att närvara. Man meddelade att det skulle vara mycket menligt för min situation om han inte kom, så han tvingades ta ledigt från sitt arbete. Någon kompensation för sitt inkomstbortfall fick han dock inte.

På kommunen är man mycket väl medvetna om att jag och pappan inte bor ihop, och att vi inte heller gjorde det på den tiden vi var tillsammans. För säkerhets skull informerade vi om det igen, men det tog man ingen hänsyn till. Han tvingades sitta med vid ett möte där mina angelägenheter diskuterades, vilket måste vara ett solklart sekretessbrott.

Syftet med mötet var att informera mig om att jag vid en avhysning kommer vara diskvalificerad från bostadsmarknaden för resten av mitt liv, och att man från kommunens håll INTE tänker hjälpa mig.
Den enda lösning man kunde se var att - och håll i er nu! - barnens pappa säger upp sig från sitt arbete, flyttar till Gävle och lever på socialbidrag där, och så ska jag och barnen flytta dit och bli sambo med honom! 
Om vi inte valde den "lösningen" så var man tydliga med att man kommer tolka det som att vi inte ser till våra barns bästa, och då måste man ju agera utifrån det...
Det är ingen överdrift att säga att vi båda var i fullständig chock när vi gick från mötet.

Barnens pappa, som inte på något sätt har med saken att göra, ska alltså bli en arbetslös socialbidragstagare i en annan stad, deras mamma ska för all framtid vara utestängd från bostadsmarknaden, barnen ska ryckas upp från skola, trygghet och vänner, och deras separerade föräldrar ska bli "tvångssambo" - till följd av att kommunen har slarvat med sina betalningar. Det är tydligen tjänstemännens definition av "barnens bästa".

Jag har under det senaste halvåret fått klart för mig att kommunens tjänstemän "anser" att jag och barnens pappa lever tillsammans. Att de är väl medvetna om motsatsen förändrar inte saken. De "anser" att vi lever tillsammans, och därmed anser de sig också kunna bryta mot sekretessen!
De "anser" så pass mycket att vi lever tillsammans att de har agerat på ett sätt som fått barnens pappa "tvångsskriven" på min adress.
Men det är, som sagt, flera år sedan vårt förhållande tog slut, och vi bodde inte tillsammans när vi hade ett förhållande heller. Jag har även hunnit ha ett förhållande med en annan man sedan mitt och pappans förhållande tog slut. Det är fakta som inga kommunala fantasier kan ändra på.

Jag skulle inte ha några problem att medge att jag hade ett förhållande med barnens pappa, om så var fallet. Det finns saker som är betydligt värre att bli beskylld för, än att vara tillsammans med honom. Men nu förhåller det sig inte på det sättet, och jag kan ju inte flytta ihop med en människa bara för att kommunens tjänstemän "anser" att vi lever tillsammans.
Det är inte utan att man undrar vilka grunder (utöver sitt eget agerande) kommunens tjänstemän har för att "anse" att vi lever tillsammans.

Även OM barnens pappa hade bott hos mig, så hade han inte varit ansvarig för min ekonomi. Det har fastslagits av Förvaltningsrätten (i ett annat fall)


Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala kommun, Kommunala tjänstemän, Sekretessbrott

Fattigdomens konsekvenser

Det är svårt att försöka beskriva vilka konsekvenser det har att leva helt utan pengar, men jag ska försöka.

För att jag och barnen ens ska kunna få mat i magen så tvingas jag att hela tiden låna pengar. Jag lånar av vänner, släktingar och barnens pappa. Det är naturligtvis väldigt jobbigt att hela tiden låna pengar, men jag har inget val. Min prioritet är att barnen ska få i sig mat och att kunna köpa kläder till dem (vilket uteslutande inhandlas i andrahandsaffärer). Mer pengar än så kan jag inte låna.

Mina barn kan inte delta i fritidsaktiviteter som kostar pengar, de kan inte följa med sina kompisar på aktiviteter som kostar pengar. Vi har aldrig varit på semester, och jag har aldrig kunnat köpa skolfoton på barnen. Jag har inte råd att ge mina barn veckopeng, och våra nöjen sträcker sig till att ta med en picknick-korg och gå ut i skogen (vilket i och för sig är mysigt, men nog vore det roligt att kunna göra något annat någon gång ibland). Med något enstaka undantag, så har jag aldrig haft råd att låta barnen ha födelsedagskalas för sina kompisar (jag vet att barnkalas inte behöver kosta mycket, men det är inte till någon hjälp när det inte finns några pengar alls). Det har lett till att barnen alltmer sällan blir bjudna på kalas hos sina kompisar (eftersom de inte blir bjudna tillbaka).
Fattigdomen gör barnen socialt avvikande.

För egen del försakar jag allt (vilket inte är någon börda, ställt mot att barnen får i sig mat och är välmående individer). Jag tvingas prioritera bort sådant som läkar- och tandläkarbesök. Vid sällsynta tillfällen unnar jag mig något klädesplagg från någon andrahandsaffär, men mest går jag klädd i kläder som jag har ärvt vid omgivningens garderobsrensningar. Jag har problem med en armbåge, som verkligen skulle behövas undersökas, och mina tänder är i ett bedrövligt skick (så gott som alla tuggtänder är trasiga, på så sätt att det har ramlat delar från dem, och jag kan inte använda dem).
Vi har inte råd att åka och hälsa på mina föräldrar, som bor i en stad ca 25 mil härifrån. Mina föräldrar är till åldern komna och sjuka, och har inte så lätt att ta sig hit heller. Jag räknade just ut att det är sex år sedan mina barn träffade sin mormor och morfar senast.

Några gånger per år händer det all min elförsörjning blir avstängd. Detta efter att ha bönat och bett kommunen om hjälp att betala, utan att lyckas. Jag tvingas då låna pengar i fullständig panik. Det har hänt att jag har tvingats låna pengar av människor jag knappt känner (t.ex. barnens pappas arbetskamrater) för att få igång elförsörjningen igen, vilket kräver att man sväljer mycket förödmjukelse. Det tar flera dygn att "landa" efter en att ha kämpat sig igenom den panik som det innebär att stå utan el.

En annan konsekvens av att vara fattig är att jag aldrig kan storhandla. När Konsum har billig köttfärs har jag inte råd att köpa ett par extra paket för att lägga i frysen.
Det är dyrt att vara fattig.

Det tar både tid och kraft att tvingas leva så här. Det är tid och kraft som jag mycket hellre skulle lägga på att ta mig ut på arbetsmarknaden istället.

 Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala kommun, Fattigdom